Statusrapport

Det var ett tag sen sist…
Har dock arbetat en hel del för att göra UNIKABOXEN.NET lite mer hanterbar både för mig som redaktör och för besökaren. Har framförallt försökt att hålla en linje. Du ska känna igen dig som besökare oavsett vilken del av UNIKABOXEN.NET du är inne i. Att studera kommunikation på IHM har hjälpt mig och jag har fått tips och idéer som jag försökt att applicera på sidan. Bloggen har dock blivit lite åsidosatt. Bloggen är ändå ett sätt att skapa trafik till sidan och göra den lite dynamisk. Här har du som besökare faktiskt en möjlighet att påverka genom feedback på mitt arbete. Jag känner att jag måste försöka att hitta en väg in i bloggandet. Jag gillar att skriva, så det borde inte vara ett problem att rita ner några rader varje dag egentligen, men det finns konkurrerande faktorer. På måndag startar mitt examensarbete. Det kommer att bli en hel del skrivande i andra forum. Vi får se om jag hinner med så mycket annat.

Nya Unikaboxen.net

Vill härmed bara tillkännage att första fasen av min renovering är klar. En nya fräsch UNIKABOXEN.NET ligger nu uppe. Ni får ha lite tålamod med länkarna. Alla sidor är inte klara, men jag kunde inte låta bli att lägga upp den ändå. Historia-sidan och Debatt-sidan är i princip klara, så börja där. Glöm inte att kommentera!

/T.

WordPress en ny erfarenhet

Blev idag initierad i ett nytt sätt att hantera en blogg på och kanske kan Unikaboxen leva upp till de visioner jag hade från början med sidan. Det är dock en hel del som saknas innan jag kan luta mig tillbaka och njuta. Samtidigt som jag försöker att ta till mig det nya har jag allt det gamla samlat på min hemsida. Sidan har blivit sliten med tiden och är numera mycket svår att hantera administrativt och även visuellt saknas en hel del för att besökare ska känna sig välkomna. Därför håller jag på att renoverar sidan och hoppas att allt arbete ska vara slutfört någon gång i sommar (beror på vädret). För att få en snabbstart på bloggen överförde jag material från gamla bloggen. Känner du dig manad, så är jag glad för alla kommentarer.

/T

Sexuell uppfostran

Först publicerad 2010-02-19

För att göra debatten kring homosexuellas rätt att adoptera barn lite mer nyanserad, vill jag skapa en bild av vilken inverkan debatten har, på de homosexuella par med barn, som brottas med våra fördomar varje dag.

Det som styr om en person i Sverige får adoptera ett barn är i grunden FN:s barnkonvention och Haagkonventionen.
Socialnämnden utreder de sökande som uppfyller följande kriterier:

• Du ska ha fyllt 25 år för att få adoptera.
• Makar och registrerade partners måste adoptera gemensamt. Sambor får inte adoptera gemensamt. Ensamstående får adoptera.
• Du ska ha deltagit i föräldrautbildning och ha medgivande att få ta emot ett barn för adoption. Beslut om medgivande fattas av Stadsdelsnämnden.
• Ursprungsländerna har i allmänhet förtroende för svenska myndigheters beslut. Olika länder kan dock ha olika syn på vad som är barnets bästa. Det kan bland annat gälla de sökandes hälsotillstånd och ålder, äktenskapets längd eller att endast makar accepteras.

2001 fastställde en statlig utredning homosexuellas rätt att adoptera barn. Experter var mycket tveksamma till vilken praktisk betydelse utredningen skulle få för de homosexuella som söker.
- Det handlar nog mer om ett erkännande för de homosexuella, men vad ska de använda beslutet till – ha det på väggen? sa Joakim Wohlfeil, vice ordförande för Adoptionscentrum till Aftonbladet 2001-01-27.
Det Joakim Wohlfeil syftar på är naturligtvis att adoption som regel sker i ett land utanför Sverige. Ett exempel är Kina, som är den största adoptionsmarknaden. Där måste ensamstående kvinnor ha ett läkarintyg på att de inte är homosexuella.
I anslutning till publiceringen av utredningen frågade Aftonbladet 10 460 läsare om de tyckte att homosexuella skall ha samma rätt som heterosexuella att adoptera barn.
En klar majoritet (71,9%) tyckte inte det.

Även om det medför svårigheter och ibland är omöjligt att få tillstånd en adoption för homosexuella registrerade partners, måste vi i Sverige acceptera och förstå, att föräldrar av samma kön inte är sämre föräldrar än de med olika kön.

Om vi för ett ögonblick lämnar det sexuella och ser familjen som en organistation, ett litet företag med sina intressenter och behov. Vad är det då som säger att inte en kvinna kan vara vd och sammarbeta med en kvinnlig ekonomichef. Skulle vi misstänkliggöra den organisationen och säga att den inte är genusneutral. Skulle vi misstänka att den organistionen inte tog hänsyn till allt nödvändigt och därför aldrig skulle lyckas. Skulle vi bojkotta och utesluta en sådan konstellation.

Precis som du headhuntar för att skapa en bra och handlingskraftig ledningsgrupp i ett företag tänker du kanske till innan du friar till någon. Förhoppningsvis tänker du dig för ett par gånger till innan du och din partner bestämmer er för att bygga ut företaget och investera i barn. Valet av partner är högst individuellt och bygger på en paljett av egenskaper som tilltalar dig på lika många olika sätt.

Ett vanligt motargument är att barn gör som de vuxna gör inte som de säger. Med andra ord är det självmord på mänskligheten att tillåta två av samma kön att fostra barn. Släktet dör ut i ett längre perspektiv.

Barn är mer komplexa än så faktiskt. Det är knappast föräldrarnas förtjänst vilken väg barnet väljer, oavsett om det gäller sexuell läggning eller andra vägval.  
Hur ofta pratar vi med våra barn om sex och vad mamma och pappa gör under täcket och i hur utsträckning bidrar det till att våra barn blir som vi önskar?
Jag tror att vårt sexuella fokus för det mesta är ganska överdrivet. Visst, det är kul att prata och skämta om det, men det är en hel del annat som skall fungera i en familj.

Jag har arbetat i stort sätt hela mitt yrkesverksamma liv i en kvinnodominerand branch, men har sällan saktnat någon egenskap i mitt byggande av lednings- och projektgrupper. Det är inte könet som bestämmer vilken roll du skall ha i en grupp, utan dina egenskaper.

Att motsätta sig att homosexuella får adoptera barn är för mig lika främmande som att förbjuda par av samma politiska åsikt eller par med medlemsskap i samma fotbollsklubb att adoptera barn.
Om vi drar synsättet till sin spets borde även hetrosexuella nekas rätten att få adoptera barn. Endast par där en är hetrosexuell och den andra är homosexuell borde få delges rätten, eftersom det är den enda konstellationen som kan anses genusneutral ur ett sexuellt perspektiv.

Det viktigaste med debatten är egentligen inte om det är rätt eller fel att homosexuella får adoptera barn, utan hur vi ser på våra medmänniskor. Hur vi misstänkliggör och räds allt som inte finns inom ramen för vår övertygelse.

/T

Steget

Vi är alltid så oroliga.
Oroar oss i onödan, eller?
Jag minns när min dotter skulle lära sig att gå.
Jag frågade expertis, grannar och människor i samma situation.
- När började din att gå?
Svaren var skiftande och en del ganska fyndiga så här i efterhand.
- De flesta vuxna kan ju gå, så var bara lugn det kommer när du minst anar det.

Likväl kunde jag inte släppa tanken på att någonting var fel.
Hon är över ett år och har ännu inte tagit sitt första steg.
Men det visade sig snart att oron var obefogad och en eftermiddag
på en takterrass i Grekland kom det, STEGET.
Det första stapplande steget togs på en plastgräsmatta på en
solskyddad terrass.
Jag kan fortfarande känna hur det kändes den gången.
Lyckan, avspänningen, glädjen.

Hade jag inte oroat mig, varit spänd och nervös. Om jag inte hade
byggt upp den här bilden av att någonting kanske var fel. Då hade känslan
kanske inte varit lika stor.

Fortsätt därför att oroa er och njut än mer, när du eller någon i din närhet
tar ett avgörande steg och slår världen med häpnad.

/T.

Tack COOP

Först publicerad 091024

Igår gjorde jag min sista dag på Coop Butiker och Stormarknader AB. Nycklarna är inlämnade och livet går nu vidare mot nya mål och åtagande. Jag är glad att jag vågade. Jag är glad att jag har en familj som stöder mitt beslut. Jag är glad att det finns personer på Coop som gjort beslutet möjligt rent ekonomiskt.

Det som ändå inte går att förbise är hur osynlig och liten man kan vara i ett stort företag som Coop. Jag har arbetat i företaget sedan jag var nitton år med undantag för ett litet avbrott 1983. Jag har haft otroligt kul under dessa trettio år. Utvecklats och fått nya utmaningar. Jag ångrar absolut ingenting, men det känns ändå konstigt varför ingen uppmärksammat mitt avslut från ledning och coacher. Jag är inte bitter utan bara förvånad. Finns det en uttalad policy?
Det där är lokala angelägenheter som sköts på enheten, inget som man centralt skall engagera sig i. Det kan skicka felaktiga signaler till övrig personal. Fokus måste alltid ligga på den som är ung och outbildad, med så liten erfarenhet som möjligt. Verkställande av manualstyrda beteende och arbetsprestationer måste alltid gå före personlig service och erfarehetsstyrd intuition.

Samtidigt, om jag var ansvarig, skulle jag öppna Champagnen och hurra för att företaget blivit av med en gammal, dyr och ifrågasättande medarbetare med egna idéer, som aldrig står handfallen som en fågelholk vid minsta lilla problem. Bara det skulle väl vara värt ett besök på min sista arbetsdag. Tacka mig för ett fantastiskt bra initiativ, som gagnar företaget och något som fler borde ta efter. Ett levande exempel på hur vi skall få Coop på fötter. Media borde varit på plats. Foto och intervjuer både i internpress och externt. Här har vi lösningen på vårt problem.

Eftersom jag är en tänkande individ kanske man inte litar på mig. Tror att jag skall säga något ofördelaktigt om företaget. Tystnaden och att stoppa huvudet i sanden är kanske ändå det bästa. De har säkert redan glömt bort mig, som en sommarkatt. Gulligt så länge det varade.

Skall inte ge detta mer tid. Det är inte värt någonting för mig heller. Det som jag däremot sätter stort värde på är på vilket sätt jag blev avtackad av mina arbetskamrater, leverantörer och kunder. TACK ALLA!

Nu skall jag ta tag i mitt nya liv och göra det till något riktigt bra.

/T

Barn av vår tid

Först publicerad 090823

Fick den här texten av en kamrat för några dagar sedan och kan inte låta bli att publicera den. Visst är utvecklingen av vårt skyddsnät i det stora hela en god sak, men ibland undrar man vart sunt förnuft och eget ansvar tagit vägen.

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra sängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det. Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen hade mobiltelefon. Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem! Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden – bara vi själva. Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det. Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år. Vi fick äta jordnötter. Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen. Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag. Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Eftersom du är en av dem. Grattis!!! Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora lycka att växa upp som barn… Det goda livet är vårt!!

/T

När Sir Paul McCartney håller hov

Först publicerad 081223

VAD SKULLE JAG SAGT TILL MEGASTJÄRNAN?
Sir Paul McCartney höll hov i London igår. Om jag hade fått tag i en biljett och om jag lyckats ta mig till London dan före dan före dan, och om jag hade lyckats uppehålla honom i nån minut med min knaggliga engelska, vad skulle jag kunna säga, som sammanfattning på allt jag förknippar med honom och The Beatles. Tanken fastnade. Att för ett ögonblick glömma allt som händer just nu med ekonomisk kris, julklappar, upprustning, klimatpåverkan och massvält och bara koncentrera sig på The Beatles och Paul McCharmly.

Året var 1965. Jag befann mig i köket hos Ljungströms. Olle (numera rockpoet) och jag latjade. Boven (Olles lillebror), då bara en tvärhand hög, hängde efter oss vart vi än gick. Vi körde många Batmaninspirerade rollspel som vi turnerade med i huset. Plötsligt hör vi musik från Misses (Olles Mamma) skivspelare. Vi tystnar och leken avbryts. Vad är detta? Det här var läckert och svängigt. Vi började sjunga allihopa till musiken. Misse spelade skivan om och om igen tills vi alla lärt oss refrängen; Tjolatjo Yeah Yeah Yeah, Tjolatjo Yeah Yeah Yeah. Samtliga var sålda. Detta blev början på något nytt. Vi bytte handdukarna och pyjamastrikåerna och annan Batmanrekvisita mot elgitarrer och framåtkammad lugg. Elgitarrerna var naturligtvis inte riktiga, men nästan. Olle hade en fin i trä, som hans Pappa snickrat ihop med målade strängar och jag hade tiggt till mig en i röd och vit plast, som mina föräldrar köpt på VARUHUSET, en av få leksaksaffärer på Lidingö.
Vi turnerade nu stenhårt i huset med vår enda låt. Vi körde tills det blödde ur öronen på alla tanter i huset. (På den tiden fanns det bara tanter hemma på dagen. Alla farbröder arbetade och kom hem till middag)

Åren gick och skolan kom. Olle flyttade och det var inte längre ballt med Beatles. På sjuttiotalet blev det nästan lite fult. I skolan fanns det dock en kille, Mats, som trotsade allt och vågade stå upp för Beatles. Han hade köpt en collection och hade nästan alla låtar. Det hände att vi, några stycken från klassen, samlades efter skolan och körde Betlesorgier lite i smyg. Vi köpte böcker, filmer, skivor och samlade noter. 1977 när punken revolutionerade musikscenen hade jag alla skivor med The Beatles, på vinyl eller musikcasette. När jag själv började spela gitarr var det nothäftet The Beatles Complete som gick varm, trots att jag upplevde mig själv som punkare och frekvent besökte Stockholms punkscener. Beatles är både barndom och ungdom för mig. Vad jag än spelat eller lyssnat på har The Beatles alltid funnits där i bakgrunden, som en solid grund. Däremot har jag, paradoxalt nog, inte en enda låt i mitt 100Gb stora Itunes bibliotek med The Beatles.

Jag vet inte längre om jag hade sagt detta till Paul om jag nu hade haft möjligheten att träffa honom. Det kanske hade räckt med en kram och Merry Christmas dear Paul, om säkerhetsvakterna tillåtit.

/T.

Förnöjsam – Vad betyder det?

Först publicerad 081022

Det slog mig häromdagen att allt är annorlunda nu. Jag menar annorlunda om man jämför med hur det var för inte alltför länge sedan. Förnöjsam är idag ett ålderdomligt begrepp som många inte förstår innebörden av. Att vara nöjd är idag ingen dygd. Snarare tvärtom. Nöjd klingar uppgivenhet. Ta exemplet med guldkolockan. Efter 25 år fick man förr en guldklocka för lång och trogen tjänst. Nu är det närmast skamligt att belasta ett och samma företag så länge och någon guldklocka blir det inte tal om ens. Däremot kanske ett samtal om företagets oförmåga att ge dig nya utmaningar, eftersom du redan har all kompetens som krävs för att sköta de arbetsuppgifter som företaget har att erbjuda. Med andra ord dags att gå vidare och anta nya och oprövade utmaningar. Säg upp dig och börja om från början. Ge dig gärna in i en branch där du saknar erfarenhet. Sadla om och upptäck livet på nytt. När du ändå tagit steget ut i det okända blir det naturligt att ta dig en ordentlig funderare på hela paketet. Är du så lycklig med din fru och dina barn? Det vore väl spännande att även där pröva något nytt. Känna förälskelsens varma och sköna täcke. Ge dig hän och glömma för ett ögonblick alla måsten. Att leva ett helt liv med en och samma familj är bara för den som inte vågar anta utmaningar. Nej i dagens moderna samhälle kan du inte bli stillasittande, då blir du uppäten. Ifrågasätt varje sekund av ditt liv. Är detta vad jag vill just nu? Bejaka jaget. Tänk lite på dig själv.
Livet är som en TV. Förr fanns det inga alternativ. Nu kan du välja i ett närmast oändligt utbud när och hur du vill. Streama, Zappa eller varför inte On-Demand. Allt är möjligt. Det är bara att byta; jobb, liv, fru, barn, bil osv. Gör du det inte nu kommer du att ångra dig sen. Du kommer att ångra dig, bli bitter. Vill du vara en av dem som ligger där, precis skall dra sin sista suck och ångra sig? Ångra att du inte tog steget, att du inte vågade. Du är väl ingen fegis.
Jag är väl gammalmodig, kanske rentav mossig, men jag är nöjd. Jag är en av fyra i en lycklig familjekonstellation. Vi är ett team som tillsammans brottas med problem som dyker upp. Vi älskar varandra och gör allt för varandra. Jag har ett arbete som jag trivs med. Jag tycker det är roligt att åka till jobbet varje dag. Jag trivs med dem som jag arbetar med. Jag tycker att jag inte skall behöva skämmas för det.

/T.

Uppfostran

Först publicerad 080524

Läste en artikel i morse om skolans roll i våra barns uppfostran. Skolan är endast ett kompliment till det som vi föräldrar skapar genom vårt agerande, inte bara gentemot våra barn, utan framförallt hur vi beter oss mot andra vuxna, förstår jag medan jag läser artikeln. Det är ju självklart. Jag vet att barnen lär sig av mitt beteende och inte av vad jag säger. Är jag vänlig mot kassörskan på Konsum, eller kvinnan som kör bussen, lär sig mina barn att respektera andra människor. Och motsatsen; skäller jag ut kassörskan för att jag debiterats fel pris eller busschauffören för att bussen är sen, rättfärdigar jag ett oacceptabelt beteende och visar vägen till ett samhälle som inte bygger på respekt och förståelse för andra människor. Med andra ord är det jag som förälder, som redan från dag ett, regisserar mitt barn genom mitt sätt att vara en ”god” människa. Alla förstår detta. Det är självklart. Det behövs inga studier, undersökningar eller bevis. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Problemet är att vara en ”god” människa, att gå emot strömmen och vara ”snäll”.
Inom arbetslivet, på företagen finns oftast en policy. Så här agerar vi. Det här är våra värderingar. Hemma finns inte alltid en policy. Det kan vara avkopplande att vara ”sig själv” när man kommer hem. Det kan väl inte vara så farligt, att jag svär och nedvärderar idioten, som kallar sig lärare och skall fostra mitt barn i skolan, att idioten har sitt ursprung i Nigeria gör att jag kallar honom ”neger”, men man måste ju få släppa på trycket ibland, det kan väl inte vara så farligt, alla vet ju att jag inte är någon rasist.

Det är oftast svårt. Det finns nästan alltid ett litet öra, som hör dina små grodor och de fastnar. Oftast finns orden och attityden där utan någon vuxen förklaring. Barnet provar på andra barn och ibland dyker de upp mitt framför dig i en liten vardagskonflikt. Oj, det där var ju mina ord. Hoppsan, förlåt.

Det är inte lätt och fel gör vi varje dag, men med en liten regelbok, en värdegrund för hemmet, kanske inramad och uppsatt ovanför köksbordet, kan alla i familjen bli påmind om vad det är som gäller. Den finns överallt ute i samhället, men jag har inte på länge* sett den där den som bäst behövs.
/T.

*jag minns mormors broderade uppmaningar inramade ovanför köksbordet, ”Var rädda om varandra”